Okänd hjälte

Jag suckar djupt, det är en sen juli kväll och jag har precis slutat jobba för dagen.
Jag säger hejdå till mina arbetskamrater och går ut.
Asfalten på marken är fuktig, det har regnat hela dagen men nu är himmelen blå.
Gatlyktorna lyser, det är vackert.
Men nu är det dags för mig att cykla hem, jag skall börja jobba klockan nio nästa morgon. Jag tittar på kyrkklockan, halv elva är den. Mina föräldrar är bortresta, jag skall vara ensam hemma inatt.
Jag går ut och sätter mig på cykeln, när jag tänder cykelljusen börjar jag fundera på vilken väg jag skall cykla hem idag.
Det finns två vägar som jag kan cykla för att komma hem, båda är lika långa och båda slutar med en bit mörk skog. Jag blir rädd varje gång jag cyklar genom skogen, rädd
för att någon skall komma och skrämma mig. Denna mörka hemska skog ligger precis bredvid bostadsområdet där jag bor. Jag lekte där mycket när jag var liten, men då
behövde jag inte vara där när det var mörkt.
Nu är jag tvungen att cykla igenom där, nu när det är så mörkt.
Jag börjar cykla, jag har bestämt mig för att cykla Karlsgatan hem idag.
Ringvägen cyklade jag hela förra veckan, och jag tycker den börjar bli tråkig att cykla. Jag cyklar mycket snabbt men jag blir inte trött.
Det är fortfarande mycket människor ute, så är det alltid när det är sommar.
Man kan tro att turisterna aldrig går och lägger sig, men det gör dem.
När jag har cyklat nerför Kyrkogatan ser jag att gatlyktorna på Karlsgatan inte lyser.
Då funderar jag lite och bestämmer sedan för att cykla Ringvägen igen, trots att den börjar bli tråkig. Ringvägen, gamla vanliga Ringvägen…den mest trafikerade vägen i hela staden, även så här sent på kvällen.

Jag cyklar nästan ända bort till trafikljusen, ungefär 100 meter innan måste jag cykla uppför en stor brant backe.
Inga problem för mig tänker jag och börjar cykla det snabbaste jag kan.
Men när jag har kommit upp för halva backen så hoppar cykelkedjan av.
Men eftersom det bara är 350 meter kvar hem så fixar jag den imorgon.
Jag hoppar av cykeln och börjar gå uppför backen.
Jag tittar på husen som ligger precis bredvid vägen, inga lampor tända någonstans.
Endast gatlyktorna och cykellamporna skapar ljuset så jag kan se vägen.
Jag hör trädens löv som prasslar i vinden, syrsorna som spelar i gräset,
vattnet som rinner i bäcken, tjejen som skriker i skogen.
Jag rycker till och börjar fundera..."tjejen som skriker i skogen?"
Det är någon tjej som skriker, men jag hör inte vad hon skriker.
Jag börjar springa, jag blir rädd utav skriket.
Helst vill jag springa därifrån, ifrån skriket. Men jag måste igenom skogen, det är ju bara 80 meter skog och sedan är mitt hus det första huset på andra sidan skogen.
Jag vill helst inte tänka på skriket, men jag kan ju inte låta bli.
Jag springer med cykeln in i skogen och lyssnar efter skriket.
Skriket kommer längre inifrån skogen, ungefär 100 meter till inåt.
Nu har jag ytterligare ett val, antingen springa efter skriket eller springa nerför en liten backe och hem. Jag ser huset härifrån, det är ungefär 60 meter dit.

Jag bestämmer mig för att springa upp mot skriket, att hjälpa någon annan är viktigare än att komma hem fortare. Mina fötter springer inte så snabbt på den blöta marken. Jag slänger ner cykeln på marken så att jag kan springa fortare. Jag försöker springa så ljudlöst som jag kan. Nu ser jag flickan som skriker, jag stannar. Hon sitter ner på den blöta marken. Hon har tre killar omkring sig, alla tre håller de på att trakassera henne. De retar henne för hennes kläder, de retar henne för att hennes kille har gjort slut, de försöker slita av henne kläderna.
Jag vet inte vad jag skall göra. Jag har aldrig sett någon utav dem förut, varken tjejen eller någon utav killarna. Jag står gömd bakom ett träd så att de inte kan se mig, jag är så tyst som jag kan. Mitt hjärta slår, snabbare och snabbare...
Jag går fram till dem utan att säga något, ställer mig still och bara tittar.
Flickan ser mig först, men hon säger ingenting. Hon bara håller still blicken på mig, hon ser rätt in i mina ögon. Jag blinkar med ena ögat mot flickan, sedan säger jag "tjejen är oskyldig, jag tycker synd om er".
Killarna vänder sig mot mig, men ingen säger något.
De ser aggressiva ut, som om dem skulle vilja slå ner mig och låta mig ligga tills någon ser mig. Men de gör ingenting, de bara står helt still och tittar på mig.

Jag säger det igen, "tjejen är oskyldig, jag tycker synd om er".
De tre killarna ser konstigt på mig, det verkar som om dem känner igen mig.
Men det förstår jag inte hur de kan göra, jag har ju aldrig sett dem förut.
Jag säger det nu en tredje gång, "tjejen är oskyldig, jag tycker synd om er".
Nu börjar de röra på sig, de går mot backen som jag precis gick upp för.
De vänder sig om och spottar på mig, jag bryr mig inte.
När ljudet av deras steg hade försvunnit helt så log flickan mot mig.
"Tack" sade hon.
"Det är därför jag är här" svarade jag.
Jag märker att hon är skrämd, hon har blivit rädd efter vad killarna gjorde mot henne.
Hon gråter nästan.
Jag ser att hennes tighta tröja är sönder, och hennes jeans är fläckiga.
Hela hon ser väldigt förstörd ut.
Jag säger att hon kan följa med hem till mig och vila ut sig.
Hon tackar ja, säger att hon inte vågar gå hem just nu efter det som har hänt.
Jag frågar henne vart hon bor, Kyrkogatan svarar hon.
Kyrkogatan, mitt i stan... gatan som jag cyklade på för ungefär 20 minuter sedan.
När jag cyklade där, inte visste jag att jag skulle träffa henne och rädda henne från att bli våldtagen.
Jag tar hennes hand och hjälper henne upp. Jag ger henne en varm kram.
Vi går tillsammans ner mot min cykel. Jag plockar upp den och leder den bredvid mig. På ena sidan har jag cykeln, på andra sidan går flickan.
Jag vet fortfarande inte vad hon heter eller vem hon är, men det behöver jag inte veta heller. Vi går hem till mig, jag låser dörren bakom oss när vi har kommit in.
Jag säger att hon kan få sova i vårt gästrum inatt, hon blir jätteglad över att slippa gå hem i detta mörker.
Jag visar henne runt i huset, gästrummet, köket, badrummet, och mitt rum.
Vi gör oss i ordning inför natten, jag säger godnatt till henne och hon säger "godnatt, du okända hjälte!"
Jag blir glad över de orden. Jag går in till mitt rum och lägger mig i sängen.

När jag lägger mig ner blir jag så glad över vad jag har gjort, jag tänker på allt som hände på vägen hem.
Tänk ifall ljusen på Karlsgatan skulle ha fungerat, tänk ifall jag skulle ha cyklat Karlsgatan ändå, tänk ifall jag inte skulle ha hört tjejen som skrek så.
Det är konstigt att ingen annan hörde hennes skrik, den skogen ligger ju så nära två bostadsområden. Det händer ofta att folk går igenom där på natten, men den här natten var det bara fem stycken där. Jag, hon, och tre killar.
Var det bara jag som hörde hennes skrik, eller var det ingen annan som brydde sig?
Var det verkligen bara jag som brydde mig så mycket?
Nu är hon i säkerhet, hon ligger i gästrummet. Det är otroligt att hon har litat på mig så mycket.
Hon litade på att jag inte skulle försöka våldta henne, hon litade på att jag bara ville hennes bästa. Hon litade på att jag ville föra henne i säkerhet, hon litade på allt.
Men det bästa av allt, hon kallade mig för en okänd hjälte.


Simon Forsberg